Om mig
n vacker aprildag 1987 stod jag utanför grindarna till Quinta do Brejo: Mästaren Nuno Oliveiras berömda klassiska ridskola, belägen i den lilla byn Avessada i Portugal. Hela dalen var fylld av operamusik som ledde mig förbi huset, förbi stallet och upp till den fantastiska ridhallen på bergsluttningen. Jag var jättenervös … det hade jag varit ända sedan jag fick brev med besked om att jag var välkommen till skolan som elev. Jag var övertygad om att mina ridfärdigheter var alltför ringa för att en så stor mästare skulle vilja ödsla sin tid på mig … Och fick jag inte lov att stanna … ja, då skulle det kännas som mitt livs största nederlag.
uno Oliveira ansågs ha varit förra seklets störste mästare i klassisk ridkonst; berömd och efterfrågad över hela världen, ganska så okänd i Skandinavien. Vägen till honom hade varit mycket lång och krokig. Men som en av mina kompisar sa en gång: ”Allting sker på rätt ställe, på rätt tid”.
om 14-årig fick jag ca 10 ridlektioner på den lokala ridskolan i Halmstad, för att därefter rida privata hästar som skulle motioneras. För de flesta av dessa hästar gällde det att jag inte fick använda tyglar – oavsett vad hästen gjorde! Det var nog där som mitt egentliga sökande efter LÄTTHET började. En god vän till familjen introducerede mig till den Spanske Ridskolan i Wien, som jag blev totalt betagen av. T.o.m. mitt avslutningsarbete i gymnasiet handlade om den. Min dröm var att en dag rida där, men på den tiden var det en omöjlighet: en utlänning – och kvinna!!! I dag är det visst annorlunda, har jag hört.
fter gymnasiet reste jag runt i världen, red på många olika hästar, träffade många olika tränare och ridlärare. 1982 blev jag bosatt i Köpenhamn och började få ridundervisning på en stor renommerad ridskola. Samtidig reste jag mycket till England för att rida. Men jag var inte nöjd, det var något som saknades: LÄTTHET. Ridning var för tungt och för hårt, i synnerhet för de stackars hästarna.
ag diskuterade ofta och länge med mina ridlärare varför man skulle ha ”så mycket” i händarna, varför allting var så tungt. Svaret blev alltid: ”Det är tungt innan det kan bli lätt …”. Men detta svar kunde jag inte godta. Jag skaffade böcker av Xenophon, Pluvinel, Guérinière, Baucher, L’Hotte … alla dessa gamla klassiska mästare fokuserade på samma sak: LÄTTHETT. Men att hitta någon som undervisade efter deras principer tycktes fullständigt hopplöst.
1986 utgavs boken ”The Royal Horse of Europe” av Sylvia Loch. I den hittade jag ett kapitel om den fantastiske klassiske mästaren Nuno Oliveira. Jag visste med det samma att jag helt enkelt var tvungen att träffa denne man! Den portugisiska ambassaden i Köpenhamn skaffade fram hans adress – och så satte lavinen igång! För det var verkligen en lavin som ändrade hela mitt liv så totalt...
rån första ögonblicket jag såg denne fantastiske konstnär på hästryggen var det som en uppenbarelse för mig: ”Äntligen! Detta är vad jag har letat efter i alla dessa år: den ultimativa LÄTTHETEN där tyglar är överflödiga, där hästen svävar fram omsluten av operamusik”. Mästaren Nuno Oliveira ”bara” satt där, orörlig … Då visste jag, utan något tvivel, att min dröm blivit verklighet...
ag blev kallad till Oliveiras kontor, som låg utanför ridhallen. Han såg mig djupt in i ögonen och frågade: ”You a good dressage rider? ”Mitt svar var mycket kort och bestämt: ”No, no, no – very, very bad!” Då lystes hans ansikte upp av ett stort leende, och han sa: “Don’t worry, I’ll give you a nice horse!” Detta var början på två år hos Oliveira, tills han dog 2. februari 1989. Kort tid efter min ankomst hittade han en underbar hingst till mig, som blev tränad av honom själv och hans son João. Jag fick dels privat undervisning på min egen häst, och dels klassundervisning på Nunos skolhästar.
är Nuno Oliveira gick bort tog jag Arami till Danmark. Han blev min bäste vän och följeslagare i 18 år, jag levde med honom och för honom. Han var centrum i mitt universum...
ag letade länge efter någon som kunde hjälpa mig med vidareutbildning av mig själv och Arami, men ingen kunde ersätta Oliveira. Under vistelsen i Portugal träffade jag lyckligtvis en av hans goda vänner: Charles Harris från England, som var en enastående lärare och ryttare. Han hade – som den förste utlänning – genomgått en 3-årig utbildning hos den Spanska Ridskolan i Wien. Hur han lyckades komma in där ville han aldrig avslöja! Charles hjälpte mig jättemycket via telefonen, och jag besökte honom åtskilliga gånger i England. Han arrangerade också en vistelse hos Betty Skelton, som var vida känd inom damsadelridning. Betty var då 85 år gammal och red fortfarande – också damsadel!
et nästa steget var besök hos Louis Valenca i Portugal, där jag fick undervisning i långa tyglar à la Vienna. D.v.s. visning av hästens färdigheter i långa tyglar och inte som träningsmoment.
illbaka i Danmark började jag få förfrågningar om uppvisningar och undervisning, men jag avböjde eftersom jag inte ansåg mig själv som tillräckligt kompetent. Men … folk ville inte ge upp, och innan jag visste ordet av, red jag uppvisningar i portugisisk sadel, damsadel och visade Arami i långa tyglar. Jag började också ”hjälpa” mina kompisar och bekanta med ridningen och träningen av deras hästar.
nder åren 1995 - 1997 genomgick jag hästmassageutbildningen hos Axelssons i Stockholm. Denna utbildning har gett mig en mycket större insikt i hästens eventuella problem, som väldigt ofta kommer från ryttaren.
är jag skriver detta, så är min älskade Arami ej längre på det fysiska planet. Men, liksom Oliveira, är han med mig alltid.
os Oliveira lärde jag mig att fokusera på mig själv som källan till problemen i ridningen. Han brukade säga: ”You know NOTHING, the horse knows EVERYTHING! Let him teach you!” Jag lärde mig, att kunskap är jätteviktig, men att den skall gå hand i hand med ÖDMJUKHET, MEDKÄNSLA, och sist men inte minst KROPPSMEDVETANDE. När problem uppstår, är det ryttaren man fokuserar på – fysiskt och mentalt. Naturligtvis kan hästen ha problem, men för det mesta är det ett resultat av ryttarens dåliga kroppsmedvetande och/eller kroppskontroll. Händerna skapar otroligt många problem: Oliveira var alltid fokuserad på händerna: ofta upprepade han i flera minuter: ”No hands, no reins, nothing in the hands, nothing in the reins, use your back, use your seat, use your legs, DON’T USE THE REINS …”
ånga ryttare har svårt att acceptera sina brister eftersom de flesta tycker att de egentligen är ganska duktiga, och att det enbart är hästen, som behöver korrigeras!
ästens grundutbildning är byggstenen till allt annat. Den är baserad på longering och arbete i handen. Allt vad man förväntar av hästen under ryttaren skall den kunna utföra från marken först. Och det viktigaste är att inte lägga vikt i händerna! Nuno Oliveira tränade och red enligt klassiska principer, men metoderna kunde variera från häst till häst. Varje häst är en individ, med annorlunda fysik & psyke, och får aldrig tvingas in i samma form som alla andra hästar. Eller som Oliveira brukade säga: ”You are judged by the horse and not by the gallery. It is the horse to judge you.”
Avslutningsvis vill jag gärna använda citat från en av Nunos böcker:
”There should be no mediocrity in love, and without love you cannot create an Art.”